lördag 23 maj 2015

Vackra maj







Hänryckningens tid.
Aldrig har det väl passat bättre än denna vackra
grönskande maj.
Det är något visst med maj.
Det är som om naturen och livet självt trampar gaspedalen
i botten.
Tutar och kör med håret fladdrande i vinden.
Och som jag njuter av allt det vackra.
Av fågelkvitter och ljusa försommarkvällar.
Doften av hägg och syrén som berusar.
Det gröna mjuka gräset
och att sakta gunga i hängmattan under en förtrollande himmel
av äpple- och päronblom.
Livet är gott.

Tack för den varma öppna famnen
och alla fina ord.
Det känns gott att vara tillbaka.
Och den där nyfikna och förväntansfulla känslan
över detta nya äventyr,
det är en härlig känsla.
En känsla jag tror jag behöver mer än någonsin
dessa dagar när livet består av
sjukhusbesök, blodprover och röstinspelningar.
En annorlunda maj.
En vacker maj.

Kram





fredag 15 maj 2015

När livet förändras






Livet är förunderligt.
Fyllt med överraskningar.
Och det är kanske just detta som gör livet
så vackert och smärtsamt på en och samma gång.
Hela paletten.


När jag 2014 avslutade "Min plats i solen"
hade jag inga tankar på att återvända.
Jag kände mig färdig.
Jag hade sagt allt jag hade att säga.
Det var dags att gå vidare.
Utforska de nya stigar och äventyr som låg framför mig.


Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Livet har en tendens att gå sin egen väg.
Utan att varken be om lov eller ursäkt.


Så här är jag.
Tillbaka.
Min plats i solen.
Bland solrosfälten med mina barfotafötter.
Något tilltufsad och rädd.
Men också starkare och med mer livslust än någonsin.
En fighter.


De senaste 9 månaderna har varit en kamp.
En kamp med vårdköer, väntan
och ovisshet.
Beskedet om att jag har en tumör
som växer inuti min sköldkörtel.
Livet som rasar samman och dödsångest och rädsla som
bankar på min dörr.
Och alla dessa tårar.
Ett helt livs tårar.


Men också så oändligt mycket skratt.
 Skratt, värme och kärlek.
Alla ni som slutit upp vid min sida.
Som bär när jag inte orkar.
Som tar emot när jag faller.
Familj.
Vänner.
Människor jag aldrig har träffat annat än via orden 
men som trots det sträcker ut en hand fylld med omtanke.
Det är stort och vackert.
Tack.


Efter 4 månader vet läkarna fortfarande inte om min tumör
är godartad eller elakartad.
Därför ska jag opereras om några veckor.
Hela sköldkörteln och tumören plockas ut.
Jag är rädd.
Så ofantligt rädd.
Men jag är en fighter och jag ska klara detta.
Något annat alternativ finns inte.


En dag ska vi dö.
Övriga dagar ska vi leva.
Och ni ska veta att jag tänker leva.
Här och nu.


Kram