torsdag 20 mars 2014

Det är inte slutet. Det är början på något nytt.







Idag skriver jag mitt sista inlägg här på bloggen. Idag släpper jag taget. Efter 4 fantastiska år tillsammans med er alla är det dags för mig att gå vidare. Att stå på egna ben. Att vandra nya vägar. Och trots att separationsångesten och klumpen i magen är stor vet jag att det är rätt väg att gå. Likaså vet jag att det är tack vare er som jag kommer att virvla ut i livet mot nya äventyr, rak i ryggen och stark. Med självförtroende, ödmjukhet och ett stort leende på läpparna. Ja, och mina barfotafötter såklart.

Det vi har skapat tillsammans här under 4 år har varit ren och skär magi. Det har varit skratt, tårar, ilska, frustration, igenkänning och inspiration. Det har varit uppmuntran, tröst, omtanke, jävlaranamma och en kraft utan dess like. Det har varit ord. Stora som små, som har bildat sammanhang. Som har varit som den starkaste urkraft. Och framförallt har det svämmat över av värme, vänskap, medmänsklighet och kärlek. En kärlek jag inte trodde var möjlig. Men ni har alla bevisat att människan är god. Att internet är så mycket mer än bara näthat, mobbing och en självförtroendesänkare. Att det finns så mycket godhet och kärlek här. Att det finns hopp för mänskligheten. Att tillsammans är vi starka.

Jag kan inte tacka er nog för att ni tog emot mig med en stor öppen famn. Tilliten som är ett måste, som gjorde att jag vågade öppna mig och inte bara visa det vackra utan även det fula, svåra och det innersta. Det var all er kärlek som fick mig att våga visa mig sårbar och svag. All denna kraft tar jag nu med mig på mina fortsatta äventyr. Och vilken kraft det är. En kraft som lyfter mig nu när jag ska se till att avsluta mina två bokmanus och skicka iväg dem till bokförlag. När jag skriver mina artiklar, arbetar med kommande bokprojekt och fotograferar. Och min stora passion för mat och odling som kommer uppta en stor del av mina dagar. Nya spännande vägar att vandra.

Jag är inte bra på farväl. Har aldrig varit. Jag blir känslosam. Vill krama om länge, länge. Skrattar när tårarna trillar fast jag inte vill. Fast jag försöker vara stark. Därför ser jag inte detta som ett farväl. Detta är inte slutet. Det är bara en början på något nytt. Och vi kommer ses. Där ute i livet. Där kommer vi mötas. Och har ni vägarna förbi Skåne i sommar så sväng in om så tar vi en fika under äppelträden, vandrar bland solrosorna, badar fötterna i bäcken, äter solvarma hallon eller gungar sakta i varsin hängmatta och pratar om livet.

Tack för allt kära ni. Tack för att ni finns och för all kärlek. Och glöm aldrig, aldrig bort att ni är unika, värdefulla och vackra. Att allt är möjligt. / Kram Lotta


                              "Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig."

                                                         -Jacques Werup



Ps. Jag kommer inte ta bort bloggen. Så stark och modig är jag inte. Nej, den kommer finnas kvar för om morgondagen vet jag inget. Jag är inte mer än människa och människor ångar sig ibland och tar ibland fel beslut. Livet förändras. Därför får Min plats i solen vara kvar.


(Fotografi: Min plats i solen)

torsdag 6 mars 2014

Mod






Jag tillhör inte den modiga skara som hoppar fallskärm, klättrar i berg, hoppar bungy jump eller kastar sig ut för forsar. Den form av mod eller kickar har aldrig varit jag. För mig har modet att leva varit kick nog. Leva på mitt sätt. Gå min egen väg. Lyssna till magkänslan, tro på mig själv och kasta mig ut. Våga lämna det trygga hörnet. Vardagsmodet.

Det är spännande att leva. Ett äventyr. Människor, möten och nya vägar att vandra. Livet är förunderligt på det viset. Att nya dörrar ständigt öppnas. Och just nu befinner jag mig där. Inför nya dörrar som öppnas. Nya vägar att vandra. Förändring. Och nog får jag nypa mig i armen emellanåt. Tänk att jag arbetar med just det som får min själ att sjunga, mina ögon att glittra och hela ansiktet spricka upp i ett stort leende. Det som jag brinner för.

Jag är glad och lite stolt över mig själv att jag hade modet att kasta mig ut. Ta steget att bli egenföretagare. Satsa på skrivande och fotografi. Tro på mig själv. För det krävs mod att tro på sig själv. Vardagsmod.

Livet har gått in i en ny fas. Det är dags för farväl men också att öppna nya dörrar. Nya äventyr. Och jag känner mig förväntansfull. Ni vet den där bubbliga känslan som får hela kroppen att spritta. Då när man vill omfamna hela världen.

Jag må kanske aldrig finna modet att hoppa fallskärm eller flyga luftballong men det gör inget. För jag fann modet att följa mitt hjärta. Att tro på mig själv. Och det är ett mod lika stort och vackert som något annat.

Ta hand om er och glöm inte att ni är modiga, vackra och unika. / Kram Lotta


(Fotografi: Min plats i solen)

fredag 28 februari 2014

Fly me to the moon






Fredag eftermiddag. Jag ställer ner matkassarna, sparkar av mig skorna och vrider upp Frank Sinatra på hög volym. Dansar runt i köket och sjunger högt samtidigt som jag sätter in alla varor. Fly me to the moon and let me play among the stars. Fredagskänslan har lagt sig över vårt hem. Den sköna "nu är vi lediga- känslan". Favoritsoppan till middag (tack Monika Ahlberg för din ljuvliga fisksoppa) och nu upp med benen i soffan framför Let's Dance. Livet är gott.






En riktigt fin helg önskar jag er alla. Ta hand om er och tack för all värme ni sprider.

Kram Lotta



(Fotografi: Min plats i solen)

torsdag 27 februari 2014

Det är jag som är apan







Att vara omgiven av människor som outtröttligt älskar, stöttar, pushar och utmanar mig betyder otroligt mycket. Människor som älskar och står ut med mig. Trots att jag ibland driver dem till vansinne. För det är jag som är apan. Apan som med sin kamera ständigt klättrar, kryper, ålar eller lägger mig på rygg. Som klättrar upp i träd eller på stegar, panikbromsar bilen eller smyger upp bakifrån när man i godan ro njuter av en kopp varm choklad. Men jag är en älskad apa och jag är så tacksam över det. Över att de står ut.







För visst muttras det ibland och himlas med ögon. Men det är alltid med glimten i ögat och så mycket kärlek. De finns där för mig. Står ut med mig. Älskar mig. Det lyfter.

Kanske är det lättare att stå ut med alla mina galenskaper just för att kameran inte alltid är med. Att den ganska ofta får stanna hemma eller vila i sin väska. Att det finns gott om stunder som inte dokumenteras av en kamera. Stunder som istället dokumenteras i hjärtat. Stunder av närvaro.

En fotoapa måste ha sina gränser. Veta när en kamera bör vila. För att förtjäna respekt av sin omgivning måste man visa sin omgivning respekt. Kanske har detta aldrig varit viktigare. I ett samhälle som är mer dokumenterade och bekräftelsesökande än någonsin. Då var och varannan av oss är små klättrande fotoapor.


(Fotografi: Min plats i solen)

tisdag 25 februari 2014

Vårrus






Jag vet aldrig när den dyker upp, men oavsett när så är den alltid lika välkommen. Min stora vårrusdag. Dagen då hela kroppen sprudlar och jag omfamnar våren. Dagen då jag inte kan sluta le, sjunga och dansa med mina barfotafötter. Då hela jag bara spritter av vårrus.

Idag är det den dagen. Strålande solsken från en klarblå himmel redan på morgonen. Den vackraste konsert av fåglar och en hel hög med plusgrader. Fram åker vårskor och vårjacka. I trädgården blommar krokus och vide och jag fyller vårt hem med vårblommor. Jag läser instruktionsbok och leker med min nya kamera. Leker och leker. Och efter att i månader ha spanat in och drömt om en liten fransk radio från krigstiden slog jag till idag. Jag höll den ömt i famnen. Maken undrade om den fungerade. Förmodligen inte. Men vad gör det? Den är vacker och bara vetskapen om att denna radio förmodligen var en familjs stora samlingspunkt under Andra Världskriget får mig att älska den innerligt.

Ja, idag är det min vårrusdag. En dag fylld av kärlek. Kärlek till våren, blommor, min nya kamera, en gammal fransk radio och livet. Det är kärlek i luften och jag drar djupa andetag och fyller både kropp och själ.


(Fotografi: Min plats i solen)

fredag 21 februari 2014

Förändring






Jag hör skratten i köket. Musiken som strömmar ur radion, elvispen som går och ägg som knäcks. Och mitt hjärta fylls av kärlek. Kärlek till de där två lovlediga tonåringarna som bakar av hjärtans lust i vårt kök. Två tonåringar som inte bara är systrar utan också de bästa vänner. Två som tycks dela en innerlig kärlek och vänskap. Som alltid finns där för varandra. Och det värmer mitt hjärta att veta att de delar något magiskt och värdefullt.






Småbarnsåren går så fort. Det är intensiva år med blöjbyten, vaknätter, kojbyggande, barnkalas, tredagarsfeber, snorblöta pussar, börja skolan, skolresor, lära sig simma, kompisar och livets alla koder att lära sig. Mitt i livet och inte tid att tänka så mycket. Bara älska och leva. Intensivt.

Därför var jag inte riktigt beredd på känslan som blivit allt tydligare det senaste året. Att det som varit självklart under så många år nu går mot sitt slut. Vårt familjeliv. Körkort, studier, jobb, resor och två kvinnor på väg ut i världen med stora kliv. Precis som det ska vara. En livsresa. Både för döttrar och föräldrar.

Förändring. Jag går mot det med både sorg och glädje i hjärtat men framförallt med en känsla av tacksamhet. Tacksam över att få vara med på resan och få uppleva  så otroligt mycket kärlek. Tacksam över alla dessa stunder som betyder så mycket. Som att höra sina tonårsdöttrar skratta, sjunga och baka i köket. Och lyxen över att bli bjuden på en kopp te och galet goda kakor av två fantastiska kvinnor. Två lintottar med stora hjärtan. Och förändring... ja, det är spännande för en nyfiken själ.


(Fotografi: Min plats i solen)

tisdag 18 februari 2014

Days off






Vi njuter av sköna lediga dagar här hemma. Sportlovsvecka. Tid för återhämtning. Tid att bara vara. Förfoga över sin egen tid. Frihet. Tid att sova länge på morgonen, vara med kompisar, ligga på sängen i timmar och läsa, skriva nya låtar och spela gitarr. Baka och laga mat tillsammans, fika på stan i strålande solsken och plöja avsnitt efter avsnitt av favoritserier på kvällarna. Tid att vara. Tid att prata. Tid att vara tysta. Tillsammans. Inget storslaget men samtidigt allt som betyder något.


(Fotografi: Min plats i solen)

onsdag 12 februari 2014

Årets första bukett med lycka






Idag plockade jag årets första bukett från trädgården. Den sötaste lilla bukett med snödroppar. Att snötäcket försvann gjorde inte så mycket när det istället ersattes av ett hav av vita snödroppar. De tappra små vita som skänker hopp och påminner oss om det som komma skall. Och jag kunde bara inte låta bli att plocka mig en liten bukett med lycka.







Och när jag sitter där vid fönstret med mitt te och bläddrar och drömmer mig bort till sommarens lummiga köksträdgård och alla måltider under träden, just då hör jag den. Lärkan. Som sjunger så vackert utanför mitt fönster. En bukett med lycka och lärkan som sjunger på en och samma dag... ja, det är inte konstigt att hjärtat tar små glädjeskutt.








Londonresenärerna hade med sig te hem. De vet vad jag är svag för. Och även om jag gladeligen är kattvakt när de är ute och reser så är det självklart roligt att bli överraskad med paket. Speciellt brittiska sådana.







Så jag njuter av te och rostade mackor med blåbärssylt som är så mycket England för mig. Njuter och längtar. För snart vandrar även jag på brittisk mark igen. Även det framkallar små glädjeskutt i hjärtat.






Men här och nu njuter jag av min lilla söta bukett med snödroppar och planerar årets säsong i köksträdgården. I år vill jag prova odla fänkål. En favorit.






Jag tycker om den här tiden på året. Tiden då trädgårdssäsongen och våren smyger igång tillsammans. En tid av förväntan och drömmar. En tid för små glädjeskutt i hjärtat och små, små buketter av lycka.

Ta hand om er och tack för all värme ni sprider i mitt kommentarfält. Ni är fantastiska! / Kram Lotta


(Fotografi: Min plats i solen)

torsdag 6 februari 2014

Vårkänslor som smyger sig på






Det är förkylningstider. Det snörvlas och rosslas på ett oroväckande sätt här hemma. Sannolikheten att det är falskt alarm är kanske inte så stor men nog gör vi vårt bästa alltid för att skrämma förkylningen på flykten. Te och gofika känns som ett utmärkt alternativ en helt vanlig onsdag. Samlas kring köksbordet och prata om vad som har hänt i skolan och på jobbet. Varva ner tillsammans.






Utomhus är det sköna 7 plusgrader, snön smälter och det droppar från hustaken. Fåglarna kvittrar och ger en liten föraning om det som komma skall. Och jag dras med i fåglarnas berusning och fyller vårt hem med vårblommor. Låter mig berusas av de där första vårkänslorna och ljuset som har återvänt på morgonen. Känner kraften det ger. Inte ens en spirande förkylning kan hindra glädjen över de där första vårkänslorna som smyger sig på. Så jag snörvlar och njuter om vartannat.

Sköt om er! / Kram Lotta


(Fotografi: Min plats i solen)

onsdag 29 januari 2014

Jag tror morfar ler i sin himmel







Jag ler när jag ser den gamla kameran på hyllan. Morfars kamera. Den vackra lilla kameran med avskavda partier på det svarta lädret efter morfars fingrar. Så många ögonblicksbilder han förevigade med sin "Brownie". Alla bilder från krigsåren. Svartvita bilder fyllda av liv från år då världen levde och höll andan på samma gång. Kärleken till mormor som andas genom bild efter bild och sedan på 50-talet även kärleken till min mamma och hennes bror. Familj och vänner. Ett liv tillsammans med så många andras som skildrats i ögonblicksbilder tagna med en svart Six-20 Brownie E.








Morfar är död sedan många år men han finns ständigt närvarande. Inte bara i bilder, filmstjärnestiligt iklädd hatt, lång rock, glänsande skor och en cigarett i munnen. Eller i byxor och bar överkropp med vindrufsigt blont hår sittandes på en traktor. Mannen med den stora öppna famnen. Han finns i mitt hjärta och i mitt minne.






Och jag tror att han ler där i sin himmel när han ser mig sitta här framför datorn arbetandes med en fotokurs eller klättra runt på stolar, stegar och i träd med min kamera i hand. För det är inte bara en kamera jag ärvt av min morfar. Jag har även ärvt hans passion för foto. Ärvt hans längtan att berätta i bildform. Att fånga ögonblicksbilder av livet. På mitt sätt.

Jo, jag tror allt att morfar ler.


(Fotografi: Min plats i solen)

måndag 27 januari 2014

Detta är mitt år







Jag har inte försvunnit. Inte glömt bort er. Hur skulle jag kunna? Den senaste veckan har bara varit fullbokad. Av livet i stort. Och smått.

Det finns så mycket i livet som jag vill hinna med. Så mycket jag vill uppleva, göra och se. Människor att träffa, platser att uppleva, böcker att läsa, musik att dansa till, blommor att lukta på, mat att tillaga och njuta av. Älska, skratta och gråta. Leva. Fullt ut varje dag.

Som 20-åring fanns det oändligt med tid. Allt var möjligt. Det är det fortfarande men det allra bästa med att passera 40 var att jag med ens blev medveten om att jag är dödlig. Att min tid är begränsad. Nej, ingen ålderskris. Inget känslomässigt kaos. Tvärtom, en tacksamhet över påminnelsen att jag måste prioritera. Att jag måste göra de saker jag vill göra. Här och nu. Inte skjuta upp, tveka eller tvivla. Utan bara köra på.

Jag har bestämt att 2014 ska vara året då jag inte väjer för det som skrämmer eller utmanar mig. Att jag ska våga hoppa. Våga visa mig både stark och sårbar. Lyssna på magkänslan och gå utanför min egen trygghetszon. Jag älskar utmaningar. Det är då jag brinner, hett och passionerat. När något är svårt, utmanande och kanske rent av omöjligt. Då kommer jävlaranammat och tävlingsinstinkten fram.

Detta är mitt år. Ett år fyllt av utmaningar och äventyr. Mitt första år som egenföretagare. En ny väg att vandra. Trygghetszoner att lämna. Och jag känner elden. Hett och passionerat. Jag vet att jag har valt rätt och det är en skön känsla. Läskigt? Javisst! Men livet är för kort för att skjuta upp, tveka eller tvivla. Detta är mitt år.

Ta hand om er! / Kram Lotta

(Bild via tumblr.com)

söndag 19 januari 2014

Insnöade






Vinden ryter och får fönsterrutor att skallra och skorstenen att tjuta. Skogen dånar när träden viker sig av och an i sin vilda dans. Och hela tiden snö som oavbrutet faller från skyn. Jag kan inte låta bli att fascineras av det som sker därute. Vilt och vackert på en och samma gång.






I två dygn har vi varit insnöade. Maken för som så många andra just nu en kamp under dygnets flesta timmar med att ploga och försöka hålla vägar öppna här på landsbygden. En kamp som är helt omöjlig att vinna och flera är de bilar som han får bogsera upp ur snödrivor.






Själv tycker jag att det är ganska mysigt att vara insnöad. Kravlöst. Vi eldar i brasan och njuter av värmen den ger. Läser och dricker te i massor. Bakar och äter chocolate cookies, dansar loss på köksgolvet till musiken som strömmar ur radion, tittar på film och har det riktigt gott.






Alla måsten som finns utanför husets väggar får helt enkelt vänta tills vädret har bedarrat och det går att ta sig fram på vägarna igen. Och så länge vi får behålla strömmen har vi det hur bra som helst.






Och är vi fortfarande insnöade imorgon så finns det fler chocolate cookies att knapra på. Åtminstone var det så sist jag kollade kakburken.

Ta hand om er och tack för all värme ni sprider. / Kram Lotta


(Fotografi: Min plats i solen)

tisdag 14 januari 2014

Mina tårar rinner längs mina kinder







Scenen skalas av. Dansare, musiker och sångare som nyss uppträdde lämnar scenen. Det blir tyst. En stol. En mikrofon. En strålkastare. En dotter med en gitarr. Jag kramar makens hand och ler när jag hör de välbekanta tonerna och rösten. De som brukar sippra ut genom tonårsdörren eller sjungas sittande på vår sängkant. Så säker. Så självklar. Så vacker.

Tändare tänds och när det sista gitarrackordet tonar bort utbryter ett jubel och kvällens längsta applåd. Och mamman hon gråter. Ohämmat och sprickfärdig av stolthet gråter jag. För jag vet hur otroligt mycket det här betyder för vår dotter. Vilket oerhört mod det krävs att som tonåring ställa sig på en scen och spela och sjunga en låt som man har skrivit helt själv. Att utelämna och blotta hela sin själ. För ett publikhav. Ett vardagsmod och en styrka utan dess like.

Jag är så ofantligt stolt över denna tjej som trotsade sin rädsla och antog utmaningen. Som blottade sin själ och möttes av ett hav av kärlek. Som växte på så många sätt under 4 fullsatta konserter. Mina tårar rinner längs mina kinder när jag ser henne ta emot publikens jubel. Stark, vacker och modig. Må du aldrig sluta drömma, längta och tro på dig själv.


(Fotografi: Min plats i solen)

En kärlekshistoria som berör och stannar kvar







Det fanns något som jag önskade mig hett och innerligt i julklapp. En bok som viskade mitt namn. Veckorna innan jul hade jag stått och bläddrat i boken i bokhandeln. Bläddrat, läst och fingrat. Varje gång jag besökte bokhandeln var det just denna bok jag stegade fram till. En tyst kärlekshistoria och ett hopp om att den skulle ligga under granen på julafton.

Mina närmaste höjde förvånat på ögonbrynen då jag nämnde att denna bok var min stora jullängtan. Varför just den? Jag som inte ens tycker om kyla och snö. Jag som kan muttra mig igenom en hel vinter. Varför?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att jag fascineras av människor som brinner passionerat. Människor vars uppmärksamhet fångas av något som de inte kan släppa. Som förälskar sig och nördar in och blir smått besatta. Kanske är det till viss del igenkänning? För nog är vi många som kan känna igen oss i det där med att bli smått besatt av något. Så om det handlar om hockeybilder, en låt eller en polarexpedition.

Det mer komplicerade svaret är att jag vet inte. Det är något inom oss som triggas igång av olika saker. Som föder en längtan. Något som inte går att ta på men som högt och tydligt säger att just detta kan du inte vara utan. Du vill inte vara utan.

Under julgranen låg boken. Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma.

Har du tänkt att bara läsa en enda bok 2014 låt det då bli denna. Och har du tänkt dig läsa flera, låt då denna bli en av dem. En polarexpedition, ett äventyr och en resa som sträcker sig över hundra år. En kärlekshistoria som berör och stannar kvar.


(Fotografi: Min plats i solen)

torsdag 9 januari 2014

Det är gott att få längta lite






Trädgårdsliv i januari? En enda blick på vår trädgård och de flesta skulle nog skaka på huvudet. Men sanningen är att trädgårdslivet pågår för fullt här hemma. I huvudet, i diskussioner, på papper, i frökataloger och i vandringar runt omkring i trädgården.

I januari tar det fart. Då kickar en ny säsong igång. Med drömmar, storslagna planer, diskussioner och längtan. Fröer, plantor, buskar och träd. Vad önskar vi för trädgårdsåret 2014? Förra året tog jag ett medvetet steg tillbaka. Kände att det fanns varken tid eller lust för stordåd i köksträdgården. Ett år att njuta utan att bidra speciellt mycket. Det blev bra det med.

I år är både lust och tid för trädgårdsliv tillbaka och jag är som ett förväntansfullt barn när jag planerar för kommande odlingar. Och så här i början av januari är det gott att få längta lite.







Längta efter att plocka in blommor och bär från trädgården. Skörda och njuta.






Längta efter våren och dess vackra blommor.






Att få fylla huset med sommarens alla buketter och dofter.






Sommarkvällarna på stegar i köksträdgården mumsande på plommon.






Ljummen rabarberkräm med glass i hängmattan.






Sommarlov och kärnspottstävling i körbärsträden. Livet är gott.






Pelargonier. Behöver jag säga mer?






Att gå barfota på den varma betongplattan i köksträdgården. Vilken lycka!






Svänga i takt med livet liggandes i en hängmatta under äppelträden då de blommar som allra vackrast.






Köra ner fötterna i den varma sanden, höra vågornas brus och fylla kropp och själ med havsluft.






Lyckan att få vandra runt i ett hav av solrosor och känna tacksamhet över att jag bor på jordens vackraste plats. Jo, solroshavet kan jag helt enkelt inte låta bli att längta efter.






Jag tror att krukor och spadar börjar längta lite de med.






Vi vet att vi får vänta ett tag till innan vi kan köra på i full fart. Men det är gott att få längta lite efter allt det som komma skall. Allt det där härliga som ligger framför oss. Längta, planera och drömma.

Ta hand om er! / Kram Lotta


(Fotografi: Min plats i solen)

måndag 6 januari 2014

Förväntansfull






Imorgon återvänder vardagen här hemma. Skola, jobb, väckarklocka och tidiga morgnar. Och vet ni vad, det känns bra. Förväntansfullt och välkommet rent av.

Vi har haft en underbar julledighet. Dagar då vi har frossat i just ledighet. Dagar i ett lite långsammare tempo. Vakna när kroppen vill vakna, timmar liggandes på sängen med en bok, promenader, laga mat tillsammans, shoppingrunda tillsammans med tonårsdöttrarna och ljuvlig caesarsallad (min favorit) till lunch. Kvällarna har hela familjen tillbringat i Stars Hollow tillsammans med Gilmore Girls. En favorit som vi aldrig tröttnar på och som blev familjens grej denna ledighet. Ikväll begav vi oss dock istället in i biomörkret tillsammans med hobitt och dvärgar. Ett mysigt avslut på en ledighet vi verkligen behövde.

Imorgon återvänder vardagen och det känns bra. Jag är laddad och redo för nya spännande utmaningar och äventyr. Förväntansfull. Jag ska bara försöka komma ihåg det när väckarklockan ringer tidigt imorgon och jag stönar högt samtidigt som jag kastar kudden mot oljudet.

Ta hand om er! / Kram Lotta

Ps. Nej, bilden ovan är inte tagen nu men om vädret fortsätter på detta vis så dröjer det inte länge tills vi kan plocka buketter med snödroppar.

(Fotografi: Min plats i solen)