måndag 20 juli 2015

På väg genom det skånska landskapet









Det är semestertider och det skånska landskapet
fylls med förväntansfulla turister.
Jag tycker om den här tiden.
Jag tycker om att höra en mängd olika dialekter och språk
i min lokala matbutik .
Solbrända familjer med vått hår efter en dag på stranden
som köper glass.
Bilar som stannar längs vår landsväg
med villrådiga turister som har kört vilse i den skånska grönskan
och som kör vidare med tacksamma leenden 
med en efterlängtad vägbeskrivning.
Och mitt i allt detta semestermyller är det mysigt
att då och då ge sig ut på en egen
roadtrip.
Att tuista i sin egen omgivning.
Just detta bestämde jag och yngsta tonårsdottern oss för härom dagen.
In i bilen, skruva upp radion och iväg,
sjungandes för full hals.

Det blev stopp vid inredningsbutiker.
För inspiration och glädje.








Den obligatoriska och gudomligt goda mackan med kräftstjärtar
på Olof Viktor.
Och utan att skämmas smällde vi i oss varsin kaka också
där i solskenet på innergården.








Växthuset hos "Vacker vardag" mellan Simris och Brantevik
är så ofantligt fint och får mig att längta än mer
efter det hus som planeras för min egen
trädgård.
Ett litet hus av lycka.








Apotekarns Trädgård är alltid värt ett besök.
Lite Medelhavskänsla i den skånska sommaren.
En oas för både kropp och själ.






Att susa fram på de skånska vägarna
sjungandes för full hals tillsammans med yngsta dottern,
vilket härligt sätt att tillbringa en sommardag.
Lyckan av att vara tillsammans
och vara omgiven av ett så vackert landskap.
Känna sig lyckligt lottad.
Känna livet i sig.


Jag hoppas att ni har det gott
och njuter av sommaren.
Och tack för all omtanke.
Ta hand om er.

Kram

söndag 12 juli 2015

Att fira livet







Jag hinner knappt sätta mig ner på stolen innan första smällen kommer.
Det är cancer.
Tumören var elakartad.
Och innan jag hinner ta in vidden av ordet cancer kommer nästa smäll.
Min cancerform är inte någon av de vanligaste sorterna.
De som har bäst prognos.
Nej, jag har en av de ovanliga formerna.
Den som drabbar 1-2 personer om året i Sverige.
Jag är unik.
Jag försöker rikta all min uppmärksamhet mot läkaren,
ta in alla ord.
Men inom mig vrålar jag högt att jag inte vill vara unik.
Jag vill vara som alla andra.
Framförallt vill jag inte ha cancer.
Och när jag tror att det inte finns något som kan göra det hela värre,
då kommer nästa slag.
Det kan vara ärftligt.
Jag och mina döttrar måste gentestas
och bär döttrarna på genen kommer de uppmanas att operera bort
hela sköldkörteln.
Just där och då faller jag.
Hårt.
Tårarna rinner längs mina kinder och alla mina frågor till läkaren
handlar om barnen.
Vad kommer hända?
Det är tur att maken sitter bredvid mig och har sinnesnärvaro nog att ställa de
frågor som rör mig och min cancerdiagnos.
Det som jag behöver veta.
Och jag kommer på mig själv att tycka synd om min läkare.
Som behöver sitta där vid andra sidan bordet och ge oss den ena
smällen efter den andra.
Som fick den taskiga uppgiften att vara budbärare.
Men mitt i allt kaos finns det också glädje och hopp.
Tumören är borta från min kropp
och det finns inga tecken på att den ska spridit sig.
Det är ovanligt att denna cancer upptäcks i så pass tidigt skede
som min gjordes vilket inger hopp för min prognos.
Detta innebär att jag i sjukvårdens ögon anses botad från min cancer.
Jag är cancerfri.
Jag har många år framför mig med kontroller och tester för att
säkerställa att cancern inte återvänder.
Det känns skönt att veta att de inte släpper taget om mig.
Att de finns där.

Jag och maken står länge, länge i trapphuset på sjukhuset och håller om varandra.
Jag gråter så att jag skakar och han håller om mig.
Så som bara han kan.
Vi bestämmer oss för att fira.
Livet.
Att jag är cancerfri.
Vi köper med oss tårta hem.
På kvällen äter vi tårta tillsammans med döttrarna.
Och firar livet.


Kram

onsdag 1 juli 2015

Roadtrip






Vi njuter av sommarlovslediga dagar.
Sovmorgnar, ljusa sommarnätter, jordgubbar
och lyckan att gå barfota i gräset.
Och efter att alltför många dagar och tankar på sistone har kretsat
kring tumör, sjukhusbesök och operation,
bestämde jag och tonårsdöttrarna
oss för en roadtrip.
Till Göteborg.


Precis vad vi behövde.
Strålande solsken, shopping, ljuvlig lunch
och syndigt god fika.
Och skratt.
Så vansinnigt många sköna skratt.
Vilken lycka det är att få dela de här
guldstunderna tillsammans.
Att tonåringarna fortfarande vill ge sig ut
på äventyr tillsammans med sin mamma.
Gå arm i arm och skratta så att det gör ont i magen.
Det lilla i vardagen som blir så stort.








Och kameran fick följa med.
Den som mestadels har fått stå och samla damm de senaste månaderna.
Men nu fick den följa med.
Helt kravlöst.
Och tänk, plötsligt så fanns den bara där.
Glädjen och lusten.
Att fotografera.
Utan mening eller mål.
Bara för skojs skull.







Vi hade en härlig sommardag i Göteborg.
En välbehövlig roadtrip.
En dag fylld med skratt och livslust.
Må många fler följa.


Jag hoppas att ni har det gott i solen
och tack för ert fantastiska stöd
och all kärlek.
Ni är underbara.
En kraft utan dess like
Tack.


Kram

söndag 7 juni 2015

En överlevare







Det sista jag minns är
hur narkosläkaren torkar mina tårar
som rinner ner längs mitt ansikte
och hur jag hela tiden inombords
upprepar att jag älskar min familj.
Sen blir det svart.


När jag vaknar är allt diffust.
Röster, människor och rummet.
Jag befinner mig i ett stadie mellan vaken och sovande.
Allt är som i en dimma.
Allt utom känslan av att
jag lever.
Den är starkare än något annat.
Jag är en överlevare.


De senaste dagarna har mer än någonsin 
handlat om starka känslor.
Om kärlek, mod och livslust.
Om rädsla och tacksamhet.
Om att känna sig stark och svag.
Allt på en och samma gång.


Jag är hemma igen.
Operationen gick bra.
Tumören och min sköldkörtel är borta.
Däremot har jag tack och lov fått behålla min röst.
En ny vän är ett ärr över min hals.
Ett ärr jag kommer bära med stolthet.
En påminnelse om att jag är en överlevare.


Jag ler när jag tittar på min ballong
som vajar mot skyn.
Ballongen med texten:
"I love you"
som min familj hade med sig till sjukhuset.
Tänk att en ballong kan betyda så mycket.
Skänka sådan kraft.


Ni är alla ytterligare en kraft.
Tack snälla ni för all kärlek och omtanke.
Alla ord och kramar.
Den där stora varma famnen.
Ni anar inte vilken kraft det är och hur mycket
det betyder.
Tack.


Om 6 veckor får jag veta.
Om det är cancer.
Men oavsett vilket så är tumören borta ur min kropp.
Jag ska försöka vila i det.
Jag är en överlevare.
Och idag dansade jag barfota i köket.
Livet är gott.


Ta hand om er.
Kram


tisdag 2 juni 2015

Vi ses snart!







Imorgon är det dags.
För min operation.
Jag har packat min väska.
Och samtidigt som det är skönt att det äntligen
händer något,
samtidigt är jag rädd.
Rädd men hoppfull.
Detta är något jag måste göra.
Fösta steget mot tillfrisknande.
Därför måste jag vara modig och stark.
Krama om mina älskade
och känna mig trygg i att vi ses snart igen.
Imorgon tar jag ett viktigt steg mot att bli frisk.
Vi ses snart!

Kram

lördag 23 maj 2015

Vackra maj







Hänryckningens tid.
Aldrig har det väl passat bättre än denna vackra
grönskande maj.
Det är något visst med maj.
Det är som om naturen och livet självt trampar gaspedalen
i botten.
Tutar och kör med håret fladdrande i vinden.
Och som jag njuter av allt det vackra.
Av fågelkvitter och ljusa försommarkvällar.
Doften av hägg och syrén som berusar.
Det gröna mjuka gräset
och att sakta gunga i hängmattan under en förtrollande himmel
av äpple- och päronblom.
Livet är gott.

Tack för den varma öppna famnen
och alla fina ord.
Det känns gott att vara tillbaka.
Och den där nyfikna och förväntansfulla känslan
över detta nya äventyr,
det är en härlig känsla.
En känsla jag tror jag behöver mer än någonsin
dessa dagar när livet består av
sjukhusbesök, blodprover och röstinspelningar.
En annorlunda maj.
En vacker maj.

Kram





fredag 15 maj 2015

När livet förändras






Livet är förunderligt.
Fyllt med överraskningar.
Och det är kanske just detta som gör livet
så vackert och smärtsamt på en och samma gång.
Hela paletten.


När jag 2014 avslutade "Min plats i solen"
hade jag inga tankar på att återvända.
Jag kände mig färdig.
Jag hade sagt allt jag hade att säga.
Det var dags att gå vidare.
Utforska de nya stigar och äventyr som låg framför mig.


Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Livet har en tendens att gå sin egen väg.
Utan att varken be om lov eller ursäkt.


Så här är jag.
Tillbaka.
Min plats i solen.
Bland solrosfälten med mina barfotafötter.
Något tilltufsad och rädd.
Men också starkare och med mer livslust än någonsin.
En fighter.


De senaste 9 månaderna har varit en kamp.
En kamp med vårdköer, väntan
och ovisshet.
Beskedet om att jag har en tumör
som växer inuti min sköldkörtel.
Livet som rasar samman och dödsångest och rädsla som
bankar på min dörr.
Och alla dessa tårar.
Ett helt livs tårar.


Men också så oändligt mycket skratt.
 Skratt, värme och kärlek.
Alla ni som slutit upp vid min sida.
Som bär när jag inte orkar.
Som tar emot när jag faller.
Familj.
Vänner.
Människor jag aldrig har träffat annat än via orden 
men som trots det sträcker ut en hand fylld med omtanke.
Det är stort och vackert.
Tack.


Efter 4 månader vet läkarna fortfarande inte om min tumör
är godartad eller elakartad.
Därför ska jag opereras om några veckor.
Hela sköldkörteln och tumören plockas ut.
Jag är rädd.
Så ofantligt rädd.
Men jag är en fighter och jag ska klara detta.
Något annat alternativ finns inte.


En dag ska vi dö.
Övriga dagar ska vi leva.
Och ni ska veta att jag tänker leva.
Här och nu.


Kram